tisdag 15 november 2011

Varför blogga?

Ibland tänker jag att jag ska sluta blogga. Hur mycket jag än älskar vår blogg och resten av den smarta bloggosfären känns det ibland bara så gjort. Gammal skåpmat på något sätt. Det finns bloggar som fortfarande känns vitala. Mikael Sol's blogg eller Verklighetens Smolk exempelvis. Ibland när jag läser bloggar som de här tänker jag att det finns berättelser som är viktigare än mina. Inte för att mitt liv är oviktigt, tvärtom, men för att jag har det så bra. Att skriva var alltid en ventil för min ångest och sorg. Men jag antar att jag börjar undra varför jag skriver egentligen? Varför bloggar jag?

Jag har fortfarande sorg och ångest ibland, men ibland känner jag att jag skulle vilja pröva nya sätt att kanalisera liknande tillstånd (eller min glädje, varför inte?) i försök att politisera dem. För livet är politiskt. När jag började skriva inbillade jag mig inte att jag kunde det. Nu tycker jag att jag blivit bättre. Inte bra kanske, men bättre. Det gör mig stolt.

När vi började blogga tänkte vi aldrig på att andra än oss själva egentligen skulle läsa vad vi skrev. Det har varit fantastiskt att ändå bli lästa och få reaktioner. Samma sak på twitter. En kick varje gång. Jag tror på att bloggar kan fungera kontaktskapande på det sättet. Jag är glad för varje människa jag mött via dessa medier.

Ibland undrar jag om människor som läser oss hoppas på att vi ska kunna fylla en funktion, att vara en feministisk röst exempelvis. I ljuset av allt hat som fortfarande cirkulerar vet gudarna att det behövs. Men jag tror Kerstin håller med mig om att vi endast kunnat vara en röst i mån av den tid vi har. Bloggen var aldrig viktigare än livet.

Ibland leker jag med tanken att göra en film, måla något, skriva en bok (jag är i färd med att skriva en bok, men det är ju mitt jobb...) Inte för att det vore bättre utan för att det vore något annat. Att utvecklas, kanske? Det är ok att det bara är tankar, än så länge. Det suveräna med en blogg är att jag kan skriva ihop ett inlägg på 10 minuter på lunchen. Jag inbillar mig inte att det skulle finnas andra medium för utlopp av känslor eller tankar som fungerar så smidigt.

Kanske har jag bara en svacka i min relation till bloggen, till mitt skrivande, precis som i alla andra relationer. Kanske kommer jag inse om en tid hur mycket jag behöver den mycket mer än vad jag trott. Säkerligen kraschar mitt liv på olika sätt i framtiden. Kanske är det dags att starta en annan blogg i så fall, starta ett nytt twitterkonto? Kanske är denna det bästa jag kan få.

Det lustiga är naturligtvis att detta inlägg var kul att skriva.

Inga kommentarer: