Likgiltigheten

Jag föll tillfälligt ned i en grop, skrev bland mina anteckningar: den bästa känslan: känslan. Den värsta känslan: likgiltigheten. Ibland blir bara känslorna för mycket att hantera, att jag inget hellre önskar mig än likgiltighet. Men det är inte sant. Jag önskar mig aldrig, aldrig likgiltighet. För mig är allt ofta på allvar. Jag tänker att det är ett karaktärsdrag jag har. Kanske är det därför jag ibland känner mig som ett ufo när jag träffar nya människor, jag har svårt att hålla den där lättsamma distansen och skämta och var glad som ju är så uppskattad och nästintill förväntad umgängesform. Nej, det jag gör är att börja diskutera politik eller nåt annat allvarligt om världens händelser. Jag har aldrig sett mig som den känslomässiga, men jag har insett nu att det är exakt det jag är. Bara att jag oftast kanaliserar det känslomässiga via förnuftets rationalitet. Förnuftets rationalitet räcker en bra bit, men när det handlar om t.ex. kärlek GÅR det faktiskt inte alltid att förklara med sådana termer. Hej upptäckt.

Likgiltigheten iaf, min värsta mardröm. Jag ryser vid tanken av att vara som en död fisk i en strid ström av omvärld. Tänk att inte bry sig alls. Jag tänker att den största rädslan vi har är just att möta detta, det på något sätt "sanna" i känslan. Jag försöker att lära mig att lyfta på känsloblocket och framförallt: agera på känslan, ibland blir konsekvenserna outhärdliga, men oavsett dessa konsekvenser uppskattar jag något förbannat att jag inte är likgiltig.

Jag åkte till en östeuropeisk huvudstad själv över en långhelg nyss. För att komma ur den där gropen jag råkat falla i. Och vad fann jag om inte mer känsla. Mer allvar. Mer djup. Vilket på något outsägligt sätt puttade mig upp ur gropen. Jag får belöning för mitt stret att inte bli likgiltig. Jag gick ensam på gatorna, följde endast mitt eget begär. Mötte en helt ny stad. Läste och läste. Knausgårds min kamp del 2 berörde mig nåt så väldigt. Jag grät när jag läste förlossningsscenen. Och ni ska veta att jag inte har för vana att beröras så av böcker. Jag satt vid ett uråldrigt slott, på innergården och läste. Jag var tvungen att ta på mig solglasögonen då folk passerade, för jag ville jag låta tårarna strömma.

Och så alldeles i slutet av boken står en mening som är så sann:
"Likgiltigheten, det är en av de sju dödssynderna, egentligen den största av dem alla, eftersom det är den enda som är en kränkning av livet."

Hur jag rös när jag läste den meningen. Och hur jag blev så himla himla glad. Så, tillbaka på spåret. Nya gropar att falla i får komma som de vill, men jag tänker aldrig nånsin önska mig likgiltighet.