Mams och paps skickade ned de resterande möblerna med budfirma och mitt vardagsrum fick äntligen kläs i bokhyllor. Mitt hem är där mina böcker är. Fem kartonger med böcker kom med, och mitt arbete med att ställa upp dem i hyllorna tog sin början. I de sneda kartongerna hade jag även packat ned lite andra saker, så som mina gamla fotoalbum.
Jag har varit med i facebook sedan jag kom hem från Irland sommaren 2007 och sedan dess har jag aldrig gjort ansträngningen att klistra in bilder från en analog kamera i ett album. Men innan denna tidpunkt var jag ganska duktig på att katalogisera dessa mina visuella minnen.
Mamma har kvar sina fotoalbum från hennes ungdom, från innan hon fick oss. Jag brukar roa mig med att titta i dem i bland. Hon var så söt. Hon hade länge en pojkvän som inte blev min pappa. Han var också söt. Albumen hjälper mig minnas att mamma var en person innan hon fick mig, och är det fortfarande utan mig. Det finns delar av hennes liv där jag inte får plats, och det gör en ganska ödmjuk.
Men när jag bläddrade igenom mina egna fotoalbum kunde jag inte känna samma respekt för människan som katalogiserat sitt liv. Jag ställde undan dem, de fick åka ned i en kartong och hamna i källaren. Samma sak med de gamla skolalbumen, faktum är att jag slängde dem. Jag tycker inte om henne, hon som jag var! Hon var så aningslös, allt jag ser är en person som inte förstod nånting, som jag har svårt att stå för. Jag vill inte att mina nya vänner ska se de där fotona. Jag var så ful. Nånting hände där i glappet mellan 11 och 12 år. Från att varit en rätt söt unge med bruna lockar och glugg mellan framtänderna blev jag... skev.
Varför är jag så hårt mot den jag var då? Anna T på 90-talet och 00-talet visste kanske inte så mycket som nu, hon kanske var aningslös och hade ful stil, men va fan? Jag minns ändå att hon var en person som gjorde sitt bästa utifrån de förutsättningar hon hade. Hon var åtminstone modig, sen att hon inte vara perfekt är en annan sak.
Jag måste verkligen förlåta mig själv för den jag var, om det nu var töntig eller aningslös eller whatever. För den personen är ju jag, och jag är ju faktiskt i slutändan den enda jag har.
(besides, vem var egentligen inte ful på 90-talet? Decenniet då tonåringar ansträngde sig för att se ut som 40-åringar)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag brukar säga att alla är som fulast när de är typ 11-12. Som du säger, man är skev och liksom för stor och för liten på samma gång. Och 90-talsmodet hjälpte inte direkt... Men man kanske ska vara glad att man inte var ung på 80-talet?
Det är viktigt med perspektiv! För stor och för liten på samma gång, exakt så var det.
Skicka en kommentar