söndag 13 februari 2011

Buffy - kärlek och kritik

Nånting har hänt i bekantskapskretsen. Vi har långsamt börjat nördifierats. Det började med att mina vänner i den förra staden bestämde sig för att pröva rollspel. Tärningar beställdes och spelkvällar bestämdes. I mitt eget fall handlar det om att jag den senaste veckan plöjt igenom två säsonger av Buffy the vampire slayer.

Ok, kom igen, jag vet att ni älskar Buffy. Och innan jag skriver något annat måste jag erkänna: det gör jag också, sort of i alla fall. Serien är kanske inte det nördigaste man kan komma på, och jag är medveten om alla analyser gjorda av hur cool serien är, hur mycket den betytt för inte minst queer-rörelsen, men samtidigt: en serie om vampyrer, demoner, häxor och high school-flickor? Kom igen. Den är nördig, om än på ett coolt sätt (no need to say att nörd är det nya cool kanske).


Jag kände till lite vad Buffy handlade om innan jag gick igenom säsong fem och sex (samt en del av den sista säsongen) då jag har sett enstaka avsnitt ur de tidigare säsongerna: jag visste vilka Scooby-gänget var, att Buffy förälskat sig i en vampyr som lämnade serien och senare fick en egen spin-off, att Willow var häxa och lesbisk, att det hängde någon blonderad vampyr i Buffys hasor som en förälskad hundvalp samt att en engelsman fungerade lite som hennes mentor.

Men djupare än så var inte mina kunskaper. Så jag bestämde mig för att enlighten my self genom att streama avsnitten i min ensamhet (M har varit i Olso och i Dalarna på retreat hela veckan så mina nörderier har fått fritt spelrum). Första intryck: detta är liiiiite för töntigt. Och ändå; jag ville inte sluta titta. Jag insåg, att om man bara accepterar seriens förutsättningar (att den har som målgrupp ca 14-åringar) kan man upptäcka precis hur charmig, humoristisk och faktiskt, jag ska använda ett utslitet ord här: mångbottnad serien ändå är. Man börjar identifiera sig med och tycka om karaktärerna snabbt, vilket ändå är rätt skickligt gjort av en serie som handlar om en tjej som spenderar nätterna med att göra round-houses i solar plexus på illa sminkade demoner.

I sjätte säsongen inleder Buffy en relation med den blonderade vampyren Spike, vilket jag kommer fokusera på i denna text (även om det också gungar rejält i de andra karaktäreras relationer med uppbrott och död). Spike började ganska tidigt för mig lysa som seriens kanske viktigaste stjärna vid sida av Buffy. Mycket av seriens humoristiska potential hänger på den här karaktären, och faktiskt anser jag att denna döing är kanske den mest levande figuren av dem alla. Han är den karaktär som verkar utvecklas i mest komplex riktning och uppvisar sidor av både löje och igenkänning, styrka och svaghet, djävulskap och samtidigt väldigt mycket emotion, varför denne vampyr framstår som den kanske absolut mest mänskliga av dem alla. Man riktigt längtar lite till nästa gång han dyker upp i bild och rör till situationen.



Så lite plot: Efter att Buffy återuppstått från döden (säsong 5) verkar hon uppleva en depression där hon tvivlar på sin mänsklighet (mitt hjärta sved i igenkänning när hon gråtande bönfaller Tara att bekräfta att det måste vara något fel på henne, för hon känner sig inte som sig själv). Spike, som inte kan döda människor eftersom han har ett chip inopererat i huvudet (vad är det med amerikanska serier och inopererade chip?) som aktiverar smärta när han gör någon illa, befinner sig i en liknande situation som Buffy då han kan inte vara monster men inte heller människa. När de inleder en relation äcklas Buffy av sig själv, samtidigt som hon inte kan låta bli och menar att hon endast kan känna något när hon är med honom. Som tittare såg man det komma miles away och kan inte undgå att idenitifiera sig med Spike’s olyckliga kärlek. Ändå känner man lite som inför en vän som förälskar sig i någon man vet inte är bra för denne, kanske kan liknelsen ”en missbrukare” av något slag måla en god bild (ett mycket klassisk romantiskt tema). Man känner samtidig stolthet och sorg när Buffy till slut gör slut med Spike.

Så till det som slagit mig som problematiskt och därför värt att ändå analysera: faktumet att känslan av destruktivitet i Buffy och Spikes relation orsakas (förmodligen helt avsiktligt) av att de har ganska explicita sexscener; samt att Spike, efter att blivit avvisad av Buffy, försöker våldta henne i en ganska uttdragen (och rätt otäck) scen i hennes badrum, vilket skildras på ett sätt som lustigt och otäckt nog bidrar till att öka medkänslan för Spike.

Vad gäller det första: Sexscenerna mellan Buffy och Spike är som mest explicita i en mardröm Buffy har efter att hon tror att hon oavsiktligt dödat en människa, vilket bidrar starkt till känslan att deras relation drar henne ned i fördärvet. En av aspekterna jag finner mest töntig med serien är de ganska utdragna våldsscenerna, vilka i slagsmålen med demoner och vampyrer visserligen bidrar till en del komik, men som i deras relation är något störande. Spike och Buffy pucklar helt enkelt på varandra ganska mycket, och hon vinner praktiskt taget varje slagsmål (being the slayer and all). Att det infinner sig en känsla av att han ”vunnit” över henne när de till slut ligger första gången är väl något trist i sig. Bra nog slutar de slåss och börjar ligga mer senare, och jag blev faktiskt positivt överraskad av hur sexet skildras. Det görs både allvarliga och komiska referenser till avsugningar och skedsex (omg, något annat än missionären? så... verkligt) och tittaren serveras mången scener med Spikes bleka, vältränade lekamen. Men så till det jag störde mig på: Spike refererar i en scen till hur bra Buffy är i sängen, dvs att hon är väldigt aktiv. Men i de faktiska scenerna är det mest han som jobbar (en tydlig scen är den när han kommer förbi hennes jobb på hamburgerbaren där de smiter ut och kör en quickie mot husväggen. Hon ser mest uttråkad ut).

Man kan alltså tala om Buffy som sexuellt aktiv i serien men inte porträttera henne som det. Och så det faktum att deras aktiva sexliv faktiskt bekräftar (trist nog) att deras relation är destruktiv, varför jag får en känsla av att den amerikanska sexualmoralen aldrig egentligen överskrids i Buffy. Detta bekräftas i säsong sju där Spike genomgår helvetets alla kval för att få tillbaka sin själ, kommer tillbaka och inleder en helt ny relation till Buffy, med kärleksförklaringar (”you’re the one, Buffy”) och ömma omfamningar hela natten (inget hanky-panky), vilket också avgör att Buffy kan tillåta sig att erkänna sin kärlek till Spike innan han dör (naturligtvis) genom att uppoffra sig för det goda. En helt annan intimitet var alltså nödvändig för att tittaren skulle kunna godkänna deras relation; den rena kärleken.

Men så till våldtäktsförsöket, vilket oroar mig än mer (jag har skrivit om romantiserandet av våldtäkt förut här). Skriver man in ”Buffy” på youtube kommer man snart till en enorm mängd fanvideos av serien där en hel del porträtterar Buffy och Spikes kärlekshistoria (till skitdåligt musik oftast, wtf is up med dessa referenser till typ, Leona Lewis?). Jag roade mig en kväll med att gå igenom en del av dessa och inser att våldtäktsscenen ofta är del i dessa hemsnickrade musikvideos menade att porträttera deras kärlek. Vad som händer är helt enkelt att Spike, i vad man kanske ska tolka som desperat kärlek (urgh) försöker tvinga Buffy att ligga med honom för att få henne att känna något för honom igen, men misslyckas. Förfärad och äcklad av sin handling drar Spike iväg till Afrika för att vinna tillbaka sin själ (retreat kanske, höhö) och så börjar säsong 7.

Jag bekymrar mig verkligen varje gång våldtäkt romantiseras, och vad jag ser i fanvideosarna är en tydlig tendens till detta. Avsikten var helt säkert inte att romantisera, men ändå sker en viss erotisering av våldet. Som tittare påminns man om förståelsen av (mäns) okontrollbarhet. Man känner Spikes häftiga känslor och desperata olycklighet. Man känner med hans saknad. Och här börjar det bli otäckt. För våldtäktsmän är inte monster. Men våldtäkt är inte heller romantik. James Marsters, skådespelaren som gör Spike, sade så här i en intervju kring den scenen:
That was the hardest day of my life. I have turned roles down because they are rapists. It's something I don't even want to watch. If I even click on it on TV, I have to click it off or I'll put my foot through the screen... What you see on that screen is just my terror at having to do that scene. There's not really any acting going on and I haven't watched the scene. I've seen little clips. You know, 'previously on Buffy the Vampire Slayer.' They show it sometimes and I'm always like, 'Oh, God.' ... The writers are fabulous, but when I showed up on set that day I told them: 'Sometimes you guys just don't know what you do. You just do not know what you're asking us...' I'm proud of it artistically, but as a human being I never, never, never want to do a scene like that again and I will always refuse because I know what it does to me." [United Press International, June 11, 2003]

Måste säga att jag tycker han verkar vara en djävligt vettig person. Och jag hoppas att manusförfattarna fick något att tänka på.

Jag tycker såna här frågor att viktiga att ställa, för jag är övertygad om populärkulturens betydelse för oss. Vissa kanske kallar det moralpanik, jag kallar det att ta kulturella uttryck på allvar. På samma sätt som jag här ville problematisera förståelser av sexualitet i en populärkulturell referens är jag den sista att mena att samma referens inte kan ha oerhört mycket positiva och konstruktiva betydelser i en samtid. Som Johan Hilton skrev i en krönika om Buffy the vampire slayer i Bang no 1 2010 (nördnumret):
Redan ett par avsnitt in i denna franchiseanpassade lågbudgetseriens första säsong (...) visade det sig att det här var något helt annat än den sedvanliga patriarkala fantasin om en snygg actiondominatrix i spandex à la Wonder Woman. Här fanns både ett utpräglat genusmedvetande och, faktiskt, en i populärkulturell dräkt maskerad samhällskritik.

15 kommentarer:

Tyra sa...

Vilken intressant analys! Längesen jag pallade med att läsa en ordentlig sådan (gjorde sånt mer förr fan and all). Har liknande känslor som du gentemot serien och rollkaraktärerna (samt alla dessa klipp med tattig musik).

Sara BE sa...

Intressant skrivet och det finns mycket att diskutera kring det här!

När det gäller våldtäktsscenen. Nu var det ett bra tag sedan jag såg det avsnittet. Men när jag såg det uppfattade jag det som att den skulle visa att Spike när allt kom omkring fortfarande var ett själlöst monster (demon, vampyr, whatever). Ända sedan chippet hade han ju blivit gullifierad med i serien, men han hade ju fortfarande ingen själ. Jag personligen upplevde inte att jag fick mer förståelse för honom, snarare tvärtom, jag blev påmind om vad han "egentligen" var.

Anna Tholl sa...

Tack för era kommentarer! Sara: Jag förstår helt och fullt din tolkning av scenen. Möjligen hade den som syfte att en gång för alla bevisa för tittare som ändå önskade att Spike och Buffy skulle vara ihop att deras relation verkligen var destruktiv, och att det inte går att förändra ett monster (allegori dålig kille). Hans handling får ju också honom att ta beslutet att vinna tillbaka sin själ. Jag menade inte att det scenen hade som avsikt att skapa sympati för karaktären Spike! Alla som ser den ogillar den nog stark. Ändå finns det något dubbelt i det, där hans handlingar också är resultatet av hans starka kärlek (vilken vi känner med). Det jag reagerade på, var hur den scenen nästan fick romantiska drag i de fanvideos jag såg på youtube.

Jag menar inte att våldtäkt aldrig ska porträtteras konstnärligt, men att det inte heller bör "slentrianifieras" eller för den delen, aldrig problematiseras!

Sara BE sa...

Anna - Jag kanske borde ha poängterat att jag förstår att man kan tolka scenen på helt andra sätt också. :) Och jag tycker att du sätter fingret på något viktigt, och obehagligt, i din analys.

Jag är också mycket fascinerad av fankultur och vad fans gör av fiktionen de konsumerar. Och kanske är det faktiskt så att man kan se deras videor i det här fallet som ett utslag på att seriens skapare misslyckades med sina avsikter med scenen.

Håller med dig till tusen om att man måste vara väldigt försiktig med hur man porträtterar våldtäkt, eller våld över huvud taget när man skapar fiktion, åtminstone i ett semirealistiskt universum (som Buffy). Man måste ta ansvar för det man gör med sina karaktärer, och hur man skildrar det + efterföljderna, tycker jag. Visst, det ska vara skräckigt/underhållande, men man vill ju inte skapa ren våldsporr (av den typen som ju är så himla vanlig i your average svenska deckare .. :S)

Anna Tholl sa...

Average svenska deckare som våldsporr - word. (Kräks fortfarande lite i munnen när jag tänker på våldtäktsscenerna i Kjell Sundvalls Beck - Enslingen)

Sara BE sa...

Anna - Huva, jag håller mig nog borta. Mår fortfarande dåligt av våldtäkten i Kjell Sundvalls "Jägarna" ...

Anna Tholl sa...

Åh neeeeej den hade jag förträngt! Uuuuhhhh!

Sara BE sa...

Anna Tholl - Förlåt! :) Låt oss hoppas att han håller sig borta från ämnet i Jägarna 2 ...

chall sa...

Intressant analys. Jag är ju ett gammal Buffy fan... :) Jag undrar, eftersom du skriver att du sett vissa delar av säsongerna före 5 och 6 om du har sett säsong 2 vilket torde vara en heldel av det där med sex ^^Buffy har ju sex (för första gången) med Angel, vilket leder till att han förlorar sin själ (igen), blir demon och börjar döda hennes vänner etc. Och sen avslutas det med att hon måste skicka honom till helvetet för att hindra att jorden går under. Och allt "bara för att hon hade sex med honom och gjorde honom lycklig"

Jo, man kan få lite problem med sexet efter det tror jag....^^ men annars har jag tänkt på samma sak, tror dock att sexscenerna med Riley (säsong 4) är Buffy mer aktiv, men jag trodde att mestadels berodde det på att eftersom hon är så stark kan hon inte "släppa loss" om killen inte är övernaturlig. Guess det var min rationalisering av "kvinnor ska inte njuta och vara alltför aktiva i amerikanska serier/verkligheten".

Överlag undrar jag om det inte var så att Wheadon var tvungen att hitta en mellanväg för att få serien att bli visas - det var liksom tillräckligt problematiskt att hon kan ha sex som high school flicka, att don har lesbiska... för att inte tala om hela Wiccagrejen som är stort och svårt här i USA. Det finns väldigt många som anser att det är "idolisering av djävulsdyrkan" och att det inte är en passande serie alls.

Anna Tholl sa...

Jag har också tänkt på den amerikanska kontexten och vad som egentligen var möjligt för Whedon att göra i Buffy för att inte förlora all kredibilitet. Kanske kan man lika gärna säga att Buffy, med tanke på vilken publik man tänkte sig, ändå lyckades med att nyansera bilden av kvinnlig sexualitet något? Jag tänker på hur andra serier så som "Days of our lives" alltid porträtterar kvinnlig sexualitet som tecken på dekadens eller tom ondska. På den nivån lägger sig inte Buffy, även om jag menar att detta är en tendens i hennes relation med Spike.

Själva symboliken i att Angel blir ond efter att de legat är ju ganska tydlig, hehe. Jag tror tom jag så Sarah Michelle Gellar kommentera det som det typiska "killen som behandlar dig dåligt efter att man gått "all the way"".

chall sa...

Anna> Jo, det är nog så ("han fick vad han ville och nu bryr han sig inte"...)

Jag tror överlag att det är svårt att verkligen förstå hur otroligt styrda amerikanska tvserier är (eller iaf har varit). Dom vill ju maximera sina tittarsiffror och det gör man mest genom att inte vara normbrytande...

Sexet med Spike är ju mycket dekandesflirtande med handbojor etc - samtidigt är det väl med det som mycket annat här i det stora landet i väster - viktorianska och framförallt puritant. Det är fortfarande väldigt tabu med sexualdiskussioner och "kvinnan som en sexuell varelse som kan tycka om sex" (disclaimer; det är i södern där jag bor som jag drar mina traditionella fördomar som blir bekräftade).

Det fascinerar mig varje gång att det är helt "naturligt" för kvinnor att ge oralsex men att tycka om att få det, eller få det, är något som man bara inte a)pratar om b)inte tycker om (gilla sex?) Naturligtvisd är detta inte fakta, utan anekdotiska saker som jag hör från mina amrierkanska vänner

Anna Tholl sa...

Vad intressant att höra om dina erfarenheter i ett amerikanskt sammanhang! Jag har själv en vän till en vän som är amerikan, och just relationerna mellan kvinnor och män och sex verkade för mig som orsaker till de största kulturella förvirringarna mellan oss. Han menade att vi svenska var en hel del mer "laid back" vad gäller moralen.

Kaia sa...

Snubblade över det här inlägget just som jag kollade på Buffy för sista gången. Var tvungen att se klart och komma tillbaks eftersom jag inte ville bli spoilad.

Spike var absolut den mest intressanta karaktären för mig. Buffy är mest tråkig och jag kan överhuvudtaget inte förstå varför han hänger, som du säger, som en hundvalp efter henne. Det verkar bara inte i hans karaktär om man säger så. Dock fann jag depressionen när hon kom tillbaks från döden intressant, särskilt scenen med Tara som du nämner. Sån igenkänningsfaktor på det.

Överhuvudtaget har jag svårt för att inte gilla kvinnliga huvudroller, det är så typiskt på något sätt. Inom fandom är det ofta så att man hatar på kvinnorna, särskilt om de lyckas vara starka osv, medan man gillar killarna för exakt samma handlingar/karaktärsdrag. Får väl trösta mig med att jag tycker Angel är precis lika tråkig som Buffy. Tydligen blir han mer intressant och rolig i spin-off-serien.

Annars blev jag väldigt förtjust i Willow, Tara och Faith, även om det finns vissa klyschiga drag där också.

Men du har nog rätt, man måste se det som något gjort för 14-15-åringar och ta slagsmålsscenerna med en nypa salt.

Ville egentligen bara säga att det är en intressant analys du gör, rolig att läsa.

Anna Tholl sa...

Kaia! Tack! Jag har nu snart sett klart sista säsongen och även börjat helt från början, och måste säga att även karaktären Buffy utvecklas i en riktning som gör henne mer intressant, framför allt hennes mörka sidor. Nu när jag börjar grotta in mig i seriens tidigare stadie kanske det kommer en analys av Angel också? ;)

sfinx sa...

Jättebra.
Anledning till att jag alltid föredragit Buffy/Spike mot Buffy/Angel är just komplikationerna, men våldtäktsscenen och att man stryker över det som händer har retat mig.
Jag har trots det tyckt att Spike/Buffy på ett bisart sätt är mer jämlika än Buffy/Angel.

Buffy är en strålande serie att analysera omoch om igen och jag saknar att det inte finns något liknande ny serie idag. Doctor Who är det som fyller upp tomrummet idag för mig nu.
Med risk för att dra dig in i ytterligare i nörderiet(som är rätt underbart att vara i)rekommenderar jag Xena, det finns historiska, mytiska felaktigheter och genderproblematiken är lite detsamma, men Xena kickar ass riktigt tungt ibland.
God Jul!