Ok, allt jag tänkt om Assange-fallet sammanfattas snyggt här. Igår chockades jag svårt av twitterhatet mot tjejen som anklagat honom. Varför är jag så naiv? Skyller mina föräldrar på allt för trygg barndom. För mycket grädde, pannkakor och fluffiga kaniner, liksom.
Jag drömde mardrömmar inatt om att jag var hon. Hon verkar så lik mig! Hon kunde varit jag.
Idag chockades jag av att min chef menade att jag och de kollegor som tagit upp frågan om varför genusperspektivet betraktas som en "partikulär inriktning" som utförs bäst på annat håll, "medverkar till att förstöra den kollegiala stämningen" och att det "borde göras något åt att vi gör det".
Nä, jag vet inte vad jag ska säga. Vill ömsomt grina, ömsomt boxa sönder en sandsäck. Suck.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar