fredag 26 november 2010

Bortvalda män och den tillsynes linjära utvecklingen

Jag plockade nyss upp en ny antologi; Framtiden är nu - KulturSverige 2040 (redigerad av Tobias Nielsén och Sven Nilsson) där Bo Rothstein medverkar med en text om framtidens familj och arbete. Från hans text känner jag igen en del antifeministisk tematik vilken jag velat beröra tidigare, även om jag samtidigt velat undvika frågan av rädsla för troll. Det är frågan om framtiden för de unga män som idag kommer ur traditionell arbetarklass vilka till skillnad från unga kvinnor (dessa preciseras inte) inte skaffar sig utbildning och därför möter vad man kan utläsa en dystrare framtid till mötes. Jag vill poängtera att jag inte etiketterar Bo Rothstein som antifeminist (även om han varit fokus för viss debatt) utan vad jag menar är att samma fråga som han reser i denna text har jag sett i vissa antifeministiska forum. Det är dem om att lågutbildade män riskerar bli förlorare i två avseenden: de står sårbara på arbetsmarknaden och, som en följd av att kvinnor med utbildning som preferens undviker lågutbildade män, även kommer vara utan partners. Rothtstein nämner också trenden att högutbildade kvinnor har svårt att finna manliga partners, men av någon anledning ligger fokus på männen och frågan varför kvinnor ratar lågutbildade män utan att beröra frågan ifall det kan vara så att lågutbildade män väljer bort kvinnor med högre utbildning och varför det i så fall skulle vara så.

Rothstein menar att vi inte kan veta hur framtiden kommer bli för dessa unga män, men skriver att "det finns goda skäl till att tro att det blir ett tämligen "bökigt" samhälle att leva i" (där jag först felläste "bögigt" vilket var synnerligen humoristiskt). Rothstein menar att vi i framtiden kommer ha en annan förståelse för andra samlevnadsformer än den traditionellt heterosexuella, vilket jag tycker är en intressant synpunkt och tror på samma sätt att detta kommer vara vanligare i en framtid då vi kvinnor och män inte vill ha varandra, om man ska tro Rothstein.

Det som likt ett eksem irriterar med antifeministiska texter kring samma ämne är att "det är fördjävligt att (högutbildade) kvinnor inte bryr sig om det här". Nu tror jag verkligen inte att det är sant, men är det inte lite som att hävda att arbetarklassmän bör debattera och kämpa för det orättvisa i högutbildade kvinnors brist på villiga manliga partners? Jag har aldrig sett den debatten föras, vilket jag kan tänka mig beror på att den är för dum. Andra människor finns inte till för att vara tillgängliga för mig. De kan bara välja mig om de finner det gott så, oavsett om denna inställning är resultatet av en strukturell trend och inte vad man kan tro vara individuell preferens. Och någonstans, djupare kan jag känna att där ligger den passivt-aggressiva undermeningen om att kvinnor bör vara tillgängliga för män. Risken med texter som Rothsteins är att en mytbild av att kvinnor sitter på den sexuella makten att välja och vraka bland längtande män reproduceras. Och bara lite nyfiket: var i denna debatt finns arbetarklasskvinnorna?

Som så ofta kan vi bara förstå det här i termer av system, där de positioner vi förvärvar utifrån hur tillgängliga de är skapar olika mönster av handlingar. Kvinnors högre deltagande i högre utbildningar kan förstås på samma sätt som andra historiskt underordnade grupper som försökt spela med i spelet. För att kunna säkra sin position som människa i en värld där man tilldelats en annan position, så som den av praktiskt taget endast värdefulla i relation till någon annan, så som en man och barn, har utbildning framträtt som den bästa vägen till självständighet och självförverkligande.

I kontrast till Bo Rothsteins linjära tes att vi i framtiden kommer ha en högutbildad, kvinnlig elit som tar över landets prestigefulla poster, finns andra teorier av makt. Bourdieu menade att grupper placerade i dominerande positioner är beroende av de med lägre position för att behålla sina positioner i en relationell kontext. Därför kan kapital så som utbildning förlora sitt värde och inte längre fungera som en avgränsning för deras högre status om grupper med lägre status får tillgänglighet till dem. Man brukar lite skämtsamt inom feminismen kalla detta att "allt som kvinnor rör vid förvandlas till bajs" när man refererar till fenomen som sänkta löner för ett yrke som helhet som resultat av ökad andel kvinnliga anställda. I ljuset av detta ska det bli intressant att se vad som händer med utbildningsvärdet som helhet i framtiden. Som kontrast kan man också peka universitetsvärldens hierarki, där ökade antal kvinnliga disputerade inte har resulterat i samma ökande antal kvinnliga professorer. Maktutvecklingen är på intet sätt linjär.

I samma antologi, passande placerad efter Rothsteins text, skriver Vanja Hermele aspekter av makt som hindrar kulturvärlden från att bli jämställd. Hon påminner oss om kvinnomaktsutredningen som för 15 år sedan fastslog myten om det jämställda Sverige. Denna utredning kring arbetslivets Sverige menade att manligt kön var viktigare än både meriter och utbildning och statuerade tragikomiskt att kvinnor kunde bättre tjäna på att byta kön än att gå på universitetet.

Slutsatsen jag vill komma fram till blir den om myten om den linjära utvecklingen som grund för förståelse av framtiden. Den olika betydelse de båda debattörerna ger denna slutsats är minst sagt intressant.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Det ligger nog något i det du skriver, bara för att kvinnor skaffar högre utbildning och satsar på karriären behöver itne det betyda att kvinnors kunskaper värderas högre. Utvecklingen är knappast linjär. Man kan ju dock hoppas på att samhället blir mer jämställt i framtiden.
Kvinnor satsar hårdare på sin utbildning, får i snitt bättre betyg och är numera i majoritet på universiteten med runt 65 %. Samtidigt innebär detta en press och mycket stress för kvinnor som gör att dem går in i väggen, sjukskrivs, får dålig ekonomi och hamnar efter i karriären.

Anna Tholl sa...

Jag ville naturligtvis inte med mitt inlägg verka negativ vad gäller utsikterna för jämställdhet, och det är inte heller Rothstein i sin text. Jag ville helt enkelt visa på fler förståelser av utveckling än den linjära och om Rothsteins text tolkas som att vi kommer ha ett matriarkat i framtiden är jag inte riktigt med på den bilden.

Vad gäller kvinnors hälsa och stress har jag inga andra analyser än dem som redan läggs fram, att kvinnor trots många vinster fortfarande dubbelarbetar i högre utsträckning av män och att arbetstempot inte på något sätt verkar gå i paritet med människors, inte bara kvinnors, biologi och psyke.