söndag 31 oktober 2010

Erfarenheter från terapifåtöljen

Jag går i terapi. Det är nästan med skälvande fingrar på tangentbordet jag avslöjar detta. Och jag anser det vara psykosomatiskt för den tid vi lever i. En tid där att psykiska sjukdomar förknippas med skam och marginalisering, avvikande, utanförskap, konstig, onormal. En tid där sökande människor måste ha ett slags alibi,  i de extrema fallen en incesthistoria eller en mamma som slog en, i bagaget för att anses vara berättigad till samhällets hjälp. Jag är inte psykiskt sjuk. Jag har inte en depression, jag lider inte av ångest, jag har ingen bokstavskombination. Jag är nog som vem som helst. Och eftersom jag varken har tvångssyndrom, depression eller några andra fysiska åkommor av mitt psykiska (friska) tillstånd började jag gå i terapi den dagen jag själv fick råd att bekosta det privat (dvs när jag slutade leva på csn-pengar). Det har nu gått ungefär ett och ett halvt år sedan jag började.

När jag sökte mig fram till min terapiform, den psykodynamiska, hade jag ägnat ett par veckor åt att ta reda på olika inriktningar och vad de gick ut på. Jag frågade en kompis som läste psykologi, läste någon bok och nån artikel. Hade egentligen inte så stor koll alls förstår jag nu i efterhand. Jag förstod dock att den mycket omhuldade kbt:n inte var något för mig. Mina frågor handlade inte om hur jag kunde ändra specifikt beteendemönster, utan snarare hur mina beteendemönster kunde ha skapats och vad de betydde. Eftersom jag inte provat kbt kan jag inte heller uttala mig om dess brister, utan endast från en oinsatt hobbyintressent. Jag vet att socialstyrelsens riktlinjer om behandling vid ångest och depression var KBT, något som orsakade debatt i media och slutligen sköts rekommendationerna upp efter massiv kritik om jag är rätt uppdaterad.

På onsdagar gymmar jag på jobbet över lunchen, jag brukar podcasta ett P1-program, antingen nya vågen eller filosofiska rummet. I onsdags lyssnade jag på filosofiska rummet om psykoanalys. Alla bitar som föll på plats efter det programmet har gjort mig alldeles perplex. Det första som förvånar mig är att det krävdes ett radioprogram av det slaget som fick mig att inse vad det var jag höll på med, vad mina misstankar om terapi överhuvudtaget grundar sig i och varför den psykoanalytiska traditionen tilltalar mig, mer om detta nedan. Jag vet att den inbjudna panelen är part i sak, men jag tyckte att diskussionen höll en väldigt hög och analytiskt resonerande nivå.

Jag satt där tillplattad, krumbuktad eller stark med rak rygg fast i gymmaskinernas grepp och ville skrika ut "JA! JA! JA! Precis så!" mest hela tiden medan jag lyssnade på programmet. Men vad är psykoanalys? Nåt med Freud va? 1800-tal typ. Psyket och drömmar och en jävla massa komplex? Och ja, jag tror att det är allt ovan. Grundläggande kan vi hävda att det finns olika teorier om människan och hennes psyke varav psykoanalysen är ett förslag, en teori, som i sig har flera förgreningar. En snabböverblick kan man få på wiki, men jag vet inte hur tillförlitlig den är. Svenska psykoanalytiska föreningen har en längre introduktion här. Eller så lyssnar ni bara på programmet.

Så vad är det jag håller på med?

I första rummet skulle jag säga att jag tar hand om mitt subjekt, lär mig känna det.

Ur programmet:
[...]den psykoanalytiska behandlingstraditionen handlar om att genom samtal och självkännedom inte skapa ett mer funktionellt objekt av människan, utan snarare försöka utveckla ett subjekt som förmår lösa sina inre konflikter [...]
Psykoanalys sysslar med mening, vad symptomen har för mening för individen och att fördjupa sig i den meningen och utforska den, vilket är vägen till någon form av frigörelse från t.ex symptom eller hämmande livsmönster.

Mina misstankar om terapi?

Jag har tänkt att det har med min arbetarklassbakgrund att göra, att man inte pjoskar sig. Sitta där i nån fåtölj och prata om själslivet när man kan vara nyttig. Eller vara full. Inte fundera så mycket, livet är som det är och vi är dömda till tidens gång. Vi har vår plats och ska inte hålla på att hålla på. Men eftersom jag också gjort/gör en klassresa kan jag tillåta mig själv att fundera på själslivet. Jag har tid över, jag kan läsa intellektuella böcker, förhålla mig till olika idétraditioner. Jag behöver inte gå upp kl 6 varje morgon, jag behöver inte böja min rygg för att torka någon annan i rumpan eller bära tunga stenblock från en plats till en annan. Jag har nått den positionen där jag t.o.m kan teoretisera kring min klassresa. Även om det är lika delar mig själv och min skepticism är jag också ett barn av min tid. Jag har vuxit upp i ett individualiserat samhälle, var och en för sig. I en tid där makten utövas på kroppen, på människan (jmf Foucaults biomakt),  inpassningsbara och "funktionella objekt" har varit nödvändigt för den samhällsutveckling vi har idag, den disciplinerade människan. Subjektet som inte ska få (ha?) tid att reflektera över sin situation. Rädslan över massans kritiska punkt, kvinnors medvetandehöjande diskussioner på 1970-talet avfärdades som vänsterflum just för att, tror jag, den (politiska) sprängkraft som ligger där i. Att bli enskilda subjekt kräver sitt samhälle och sin människa.

Min bild av terapi, innan jag själv påbörjade den, var också starkt influerad av vad jag tror är den allmängiltiga bilden av vad vi människor ska bli, ska vara (objektet): vi ska gå att fixa, att laga, det finns enkla lösningar. Blooper: det gör det inte. De första gångerna i terapifåtöljen satt jag otåligt och väntade på "men ge mig en hemuppgift då" alternativt "men säg vad jag ska göra istället". Min skrynklare höll sig tyst. Jag fick tydligen fortsätta att prata. Många gånger blev jag arg på den här terapiformen, åh så många gånger jag har tänkt:
att jag kastar pengar i sjön,
att det inte ger något,
att jag har samtal med min skrynklare som jag lika gärna hade kunnat haft med en kompis,
att det jag tar upp är så oviktigt
att jag inte förstår varför jag slösar 45 minuter på dravel eller ältande.

Jag är dock glad över mina misstankar, de har hållit mig väldigt aktiv och kanske är de en del i omvårdnaden av mitt subjekt. Idag förstår jag mer vad min terapiform egentligen handlar om. Jag brukar säga att jag möts av insikter om mig själv på min terapi. Den ger mig inga  egentliga svar för det finns det inga. Och det är små små enkla saker (som det omedvetna enligt den psykoanalytiska idetraditonen bearbetar, jag brukar inte tänka i termer av det omedvetna och medvetna, inte än iaf) som ploppar upp och får mig att främst förstå men också att tänka efter, känna efter, förhålla mig till och kanske i slutändan reagera på ett annat sätt.

Ur programmet:
[...] även små saker som att, vad vet jag, komma konstant 5 minuter försent till sin analystimme, det ligger väldigt dramatiskt innehåll i det där [...]
Ett exempel på en insikt som ploppade upp i mig var just detta, det lilla, som fick stora konsekvenser. Jag cyklade till min sista terapitimme innan sommaruppehållet och kände mig väldigt arg, irriterad och nästan aggressiv. Cyklade som en galning, snabbt. Svor åt andra trafikanter. Kände just under cykelturen, mer än nånsin förut, att det verkligen var slöseri att gå i terapi. Att jag borde sluta. När jag kom fram uttryckte jag denna ilska och irritation. Och det kan synas som en simpel slutsats, men jag kom fram till att min irritation byggde egentligen på att bli övergiven, att bli lämnad över sommaren. Ja, av min terapeut. Och jag såg ett mönster i hur jag har tidigare alltid förekommit övergivenheten och lämnaden genom att alltid, alltid, alltid lämna först så att jag inte försätter mig i den sårbara situationen.

Vad är det som tilltalar mig?

Teorin om människan. För ja, psykoanalysen är inte bara en behandlingsmetod, den implicerar en människosyn som jag kan sympatisera med:

Ur programmet:
Det är en teori som förmår tänka människan som både språklig, kulturell varelse och som kropp, med känslor, begär och defekter. Idag så polariserar man gärna mellan de här, antingen handlar det om biologi  eller så handlar det bara om kulturella eller språkliga konstruktioner som påverkar människan och determinerar hennes sätt att bete sig på eller vara på eller hennes identitet.
Nu när jag ser tillbaka på min process att välja terapiform försöker jag intala mig att jag hade nån slags kunskap om denna terapiform, att jag kryssade rätt bland de snåriga terapiformerna skulle alltså ha att göra med min intelligens Jag vet inte, men jag sympatiserar med människosynen där människan inte blir ett objekt, som ska pådyvlas evidensbaserade metoder (fan vad jag hatar det ordet) som kan mätas i olika typer effektstorlekar i randomiserade studier för att sedan metaanalyseras och komma fram till poolade effektorlekar av en viss behandlingsform, färdig att applicera på den trasiga människan.

Efter programmet som jag lyssnade på i onsdags slutade jag att skämmas för min terapi, därav det här inlägget. Fortsättning följer kanske.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Intressant läsning! Jag läser själv till psykolog. Tack för att du delade din erfarenhet om terapi.

Hälsningar
Christoffer

Kerstin sa...

Kul att du tyckte det! Det kanske kommer mer om detta i framtiden.