söndag 5 september 2010

Sri Lanka - sista delen

Alla dessa djur! Under en resa med en av dom små taxibilana mellan de små samhällena längs den södra kusten ser jag hur en enorm ödla vandrar fram över vägen. Långsamt och makligt hasade den sig över till andra sidan som en levande trästock och stannade all trafik på sin väg. På väg hem från standen till vårt rum i ett av alla hostels ringlar sig en orange orm framför mina fötter och under huskroppen. Jag blev så rädd att mina inälvor frös till klirrande istappar. Men förutom redan nämnda stingrocka kommer jag framför allt minnas sköldpaddan i Unawatuna.

Jag tyckte om Unawatuna. Kanske hade jag fått nog av äventyr. Det var en populär strand, då den låg i en vik som dämpade de hårdaste vågorna och förvandlade vattnet till en varm och inbjudande bassäng. I Unawatuna gjorde vi inte mycket annat än att varje dag njutningsfullt sjunka ned på en solstol i skuggan, sippa på våra kokosnötsdrinkar för att sedan långsamt vada ut i det omedelbara, turkosa djupet. Vattnet i Unawatuna verkade förtrollat. Det var så varmt och mjukt att det kändes som att glida ned i grädde. På kvällarna umgicks vi med några kanadensiska brandmän som arbetat med uppbyggnaden av en by. Vi åt underbara middagar på stranden, spanandes ut över fiskebåtarnas laternor i mörkret. Det var vid en av dessa middagar som vi hörde förvånade utrop i närheten. Vi letade efter källan till uppståndelsen, och ser en stor sköldpaddshona på väg mot oss. Målmedvetet kravlade hon sig upp mot våra bord, långsamt och metodiskt, för att till slut närapå ramma våra stolar. Vi bar bort dem och ställde oss att betrakta henne. Till slut verkade hon finna rätt plats, stannade och började långsamt med sina stora bröstfenor gräva en grop. Jag var förtjust. Av allt jag aldrig trodde jag skulle få se bevittnade jag nu en sköldpaddshona, stor som ett däck, lägga sina ägg. Sagt och gjort. När hon krystat klart skyfflade hon beslutsamt tillbaka sanden över gropen med sina nylagda ägg och påbörjade färden tillbaka mot vattnet.


En stor grupp människor samlades. Alla formade en respektfull ring runt henne och hennes pupiller lystes ibland upp av kamerablixtar. Hon var en stjärna på en röd matta av sand. Plötsligt bryter sig en Sri lankes ur gruppen och lägger sig på sköldpaddan. ”I love her” förklarade han men blev bryskt uppmanad av gruppen att genast lämna henne i fred. Nånting med det gjorde mig beklämd. Här stod vi västerlänningar, upplysta av naturfilmer att respektera naturen, och fördömer infödningarna när de omfamnar en sköldpadda som hör till deras land. Ändå hade jag reagerat med samma indignation inför mannens respektlöshet. En man från vad jag senare fick veta var en statlig organisation skapad för att bevara sköldpaddorna hämtade genast äggen ur deras grop. ”Lokalbefolkningen skulle annars äta upp dem” förklarade han.

De starkaste minnena från Sri Lanka utgörs, som så ofta vid resor, av den ljuvliga maten. Som snacks åt vi kryddiga knyten fyllda av ägg eller tomat. På kvällarna köpte vi en sorts pannkaka gräddad på uppriggade stekplattor. Alla de ljuvliga rice ’n currys. Jag kommer aldrig glömma middagen på restaurangen något utanför den mest livliga delen av Hikkaduwa centrum. Vi beställde in kalla krus men Lionöl, rykande grönsaksrätter och den mest magnifika, vitlökskokta krabba jag någonsin haft det kulinariska nöjet att avnjuta. Mina smaklökar krullade sig av välmående. Runt omkring sveptes vi in av ljuvliga krydddofter från det lilla köket med de många kvinnorna, vi satt ombäddade av ljuset från tända lyktor och den mjuka, behagliga kvällen. Längst kustlinjen gick ett band av ljus från fiskebåtarna, och vi skrattade åt en av våra vänner som berättde att han lyckats övertyga en romantisk kanadensare att ljusbandet i själva verket var en enorm bro i fjärran. Jag visste att det var för stunder som dessa som jag velat resa ända hit.

Ofta fylls jag av suget, längtan bort, det är nästan en sorts smärta. Bort. Nytt. Kanske längtar jag efter den person jag är på resande fot. Min resa till Sri Lanka var mer än jag hoppats på, det fula och det vackra, det svåra och det mycket lätta. Det var om något en genuin upplevelse, ett äventyr om man så vill. Den förtjänar helt enkelt denna nedskrift.

Inga kommentarer: