Känsla total:

Jag står på treans trampolin och ska dyka. Och jag har ingen aning om hur man gör. Jag fruktar magplasket. Samtidigt förstår jag ju ändå någonstans! jag borde klara av det.

Min mycket intelligenta vän menar att jag ska vara glad över skräcken för allt det som förväntas av mig. Utan den hade jag inte kunnat förstå att jag inte redan kan det jag ska göra. Och hur hade jag då kunnat utmanas?

Nu ska jag försöka att inte ta mig själv på så satans stort allvar.