torsdag 10 december 2009

Förnedring

I tre oberoende(?) källor som jag mött de senaste två veckorna har slaveri eller kanske mer herre/tjänare-problematiken varit ett framträdande fenomen.

Det första intrycket var från Doris Lessings Gräset sjunger som behandlar rasmotsättningar, kvinnor och kärlek i 1950-talets Sydafrika. Mary Turner, en stadstjej finner sig ute i bushen hos en man hon egentligen inte behöver, fattigdom hon inte är van vid och svarta tjänarpojkar i hushållet. Hon väntar på något bättre, något annat. Hon har svårt att hantera sin närmaste kompanjon, dvs sin svara tjänare, i hushållet och är diktatoriskt elak mot dem. Ända tills hon kapitulerar inför sitt förnedrande öde (vit fattig kvinna i Sydafrikas 1950-tal) och inte längre kan avfärda den 3:e(?) tjänaren i ordningen när han talar till henne som en människa.

Direkt efter denna bokupplevelse startar nästa: Khaled Hosseinis Flyga drake där relationen mellan två pojkar i Afghanistans Kabul utbroderas. Amir och Hassan, två pojkar varav den ena tillhörande ett mobbat folkslag och som tagits i beskydd som tjänare under Amirs familjs vingar. Hassan kan göra saker tusen gånger om för sin vän och inte like självklare vapendragare Amir, trots upprepade (förnedrande) kränkningar från densamme. Hassan beskrivs som godheten själv, uppoffrande, enkel och fylld av kärlek till sin herre.

Och slutligen, den sista: Kristina Lugns pjäs När det utbröt panik i det kollektiva omedvetna. Harald håller ett helt följe kvinns, inkl sin hustru Lillemor, under sin glättiga envåldshärskarvilohem i maskering. Lillemor måste ”avskiljas” från Harald och finner råd. Trots detta är avskiljandet smärtsamt för Lillemor, då hon inser att hon endast är lycklig i sitt tillstånd av förnedring från Harald. Ju fler kränkningar, desto tydligare blir hon.

Med dessa tre i bagaget gjorde jag (naturligtvis!) en kort exkursion hos dessa: i) Hegel ii) Marx iii) Simone de Beauvoir. Sen letade jag efter den röda tråden. Och kom på att det var förnedringen jag egentligen tyckte var intressant. Hamnade en sväng hos Valerie Solanas och konstaterade att det är förnedrande, om något, att leva i ett samhälle som i bästa fall är ”skittråkigt”. Inte bara det. Det är jävla förnedrande att leva i denna värld överhuvudtaget.

Och de alla tre källorna ovan visar på olika sätt att handskas med förnedringen. Mary kapitulerar, får något glasartat i blicken, går in i sig själv och finner ingen lust till någonting. Amir förföljs av ett ständigt dåligt samvete, som han försöker ställa tillrätta. Lillemor, ja hon finner användning för ak-5:an.

Jag tänkte, med tanke på Mi Slis inlägg nedan om gruvstrejken och att det nu knappast kommer utbryta några fler vilda strejer, även om regeringen antingen urholkar, drar ned på eller privatiserar allt som skapar ett "oss" i samhället. Jag tänkte alltså - när ska vi, du och jag inse att samhället består av oss? Vi allihopa. Ingen är vår tjänare, ingen är vår herre.


Inga kommentarer: