måndag 28 december 2009

Befrielsen och behovet av ett happy ending

Då Austers Illusionernas bok är utläst (ger gott betyg) vände jag mig till mina föräldrars sedan länge orörda bokhylla för jullektyr. Har ni tänkt på hur många 40-talisters bibliotek ofta liknar varandra till förvillelse? Där finnes allt som oftast några romaner av I.B Singer och Ivar Lo-Johansson, Grottbjörnens folk trängs med Bergman's Clownen Jac och, av någon anledning, Thomas Tryons Lady. Den enda nytillförsel av litteratur kan på sin höjd vara Guillou's serie om Arn. (Jag undrar hur 80-talisternas bokhyllor kommer te sig! Kanske är vi allt för diversifierade. Jag gissar i alla fall på många exemplar av Sveland's Bitterfittan och Milleniumserien)

Mitt val föll tillsist på Linnéa Fjällsteds Befrielsen. Låt mig säga att julhelgen förmodligen är den sista tiden på året man bör läsa en historia om konstant kamp mot svält, förnedring och överhöghetens maktmissbruk. Chokladlådan man just moffat sig fastnade något i strupen.

Historien om Kristina som genom sitt eget nybygge försöker skaffa sig ett självständigt liv för sig och sina barn fick mig att tänka på en film jag nyss såg med Will Smith: The pursuit of happiness. Historien är på liknande sätt en kamp mot fattigdom och svält för en framtid utan förnedring för sig själv och sitt barn. Jag minns den som en perfekt beskrivning av den amerikanska drömmen. Arbeta hårt, och du kommer lyckas. Uppoffra dig för andra, och gud belönar dig. Tillfredställda kan vi sucka åt det lyckliga slutet där hjälten nu blivit ekonomiskt oberoende. Lugnt kan vi sjunka tillbaka i våra kuddar och veta att allt kommer ordna sig.

På liknande sätt väntade jag på lösningen i Befrielsen. Titeln utlovade ju det. Jag förvånade nästan mig själv genom att förvänta mig att Kristinas hårda arbete och många förnedringar skulle utmynna i någon slags belöning. Men befrielsen visade sig inte vara något annat än döden. Självklart inte.

Men ändå, det var något i berättelsen som fick mig att känna tillfredställelse. Jag skrev tidigare hur tiden efter J:s död framstod för mig som så fin, eftersom att alla fanns där för varandra när det verkligen behövdes. På samma sätt var det i Befrielsen. När det handlade om överlevnad delade alla med sig och fanns för varandra.

Jag tror ändå på människan på det sättet. Funderingarna handlar därför mycket istället om hur avgrundsdjupa orättvisor och främlingskap egentligen uppkommer.

Inga kommentarer: