Ibland känner jag så här:
Fan, jag kan ingenting, fattar inte ett skit och kommer aldrig förstå, jag är så jävla blåst, kan inte förstå det som man borde förstå, måste läsa typ grundböcker från a-kurser för att försöka förstå vad det är jag sysslar med, kan inte ställa rätt frågor, gör bort mig om jag öppnar munnen och ställer en fråga, tänker helt fel, tar upp fel saker, har ingen teoretisk grund till mina tankar, förstår inte den enklaste ekvationen.
Å andra sidan känner jag ofta såhär:
Jag förstår precis det här på djupet, bättre än vad du gör med dina enkla funderingar och frågor. Liksom Gaaah, är du helt dum i huvvet - det är ju så här man ska tänka, hur kan du inte förstå det? My goood vad jag måste vara smart som förstår det, eftersom ingen annan verkar fatta. Jag kan trolla med teoretiker, förstår precis hur jag ska lägga upp arbetet i statistikprogrammet och trollar fram de snyggaste resultaten, förstår allt från grunden - kan härleda minsta fråga till teoretiskt relevanta grejor.
Jag tänker ofta på hur akademin vill lura mig att tro att det är svårare än vad det är. Bara för att kunna utesluta. Ibland är jag med i gänget, ibland är jag inte med i gänget. Som om det är nån på gympalektionen i mellanstadiet som står och pekar - ibland blir jag vald först, ibland blir jag vald sist. Det är väl den här klassiska grejen: att bli avslöjad som en bluff. Jag tror ofta att det är något fundamentalt jag missat, något som alla andra kan/förstår/vet men inte jag. Ibland känns det som om det är så himla triviala saker som sker inom akademin att jag bara vill skratta. Vaddå - måste ni skriva ut det där ordet, som om folk inte skulle fatta annars?
Snedrekryteringen till högskolan och universitet består. Jag får väl leva med mina två sidor, och jag tror inte att de är utmärkande bara för att jag är uppväxt i arbetarklassförhållanden och nu är verksam inom akademin, jag tror faktiskt vem som helst känner igen sig.
2 kommentarer:
precis just så.
Trist att du känner igen dig :/ Fast mänskligt.
Skicka en kommentar