lördag 17 oktober 2009

Djävelskapets allmänhet eller allmänhetens djävelskap

Igår befann jag mig med mina vänner i en situation som dyker upp ibland och framkallar viss social ångest: vi var outklädda på en utklädningsfest. Smått generade smuttade vi på välkomstdrinkar framställda av glittriga clowner och bleksminkade mimartister. Asocialt ockuperade vi sängen i vardagsrummet och tänkte att vi inte skulle göra det, men jo, vi talade nästan endast med varandra, och jo, vi kommenterade de andras dräkter. Lite småcyniskt kom vi fram till att utklädnader ofta går ut på att lyckas med konststycket att klä sig så lite som möjligt och ändå vara utklädd.

En av de mest lyckade utklädnader jag sett var förövrigt en kille som snickrat ihop en toalett i kartong som han trätt över sin vitmålade kropp. Detta var på halloween. Alla kände igen sig i skräcken. Eller tjejen som kom som white trash på en fest där man skulle klä ut sig till sitt egentliga jag. Jag vet inte.

Min vän berättade att hon i veckan haft en traumatisk upplevelse, en upplevelse jag själv och förmodligen den större delen av den kvinnliga befolkningen varit med om, nämligen att bli utsatt för en blottare. Vilket är vad detta inlägg ska handla om, inte främst utklädnader.

Min vän hade en tidig morgon på centralstationen suttit ensam förutom en man på bänkraden framför sig. Hon märker i ögonvrån att hans hand verkar röra sig mot hans nedre region, varpå han börjar klia sig i skrevet. Oerhört obehagligt beteende, men vad ska man göra? min kompis ignorerar honom. Tills hon inser att handen åkt in innanför gylf och monotoniskt rörelsemönster har satt igång. Överväldigad av äckel samlar hon ihop sina saker och går därifrån. Är arg på sig själv för att hon inte skrattade åt honom eller gjorde något annat som tog hans makt i från honom.

Jag hade en liknande upplevelse när jag för några år sedan bodde i Lund. Eftersom jag hade vänner i Malmö och för att jag tyckte mycket mer om denna stad framför den jag bodde i, pendlade jag ofta med buss. En kväll på väg till Lund sätter sig en man framför mig. Jag reagerar på att han inte sätter sig mot fönstret utan tar sätet mot mittgången, konstigt beteende. Vi är ensamma fram i bussen, men långt ifrån ensamma i bussen. Det lustiga är att så fort han satte sig gick mina känselspröt igång. Nåt stämde inte. Men jag ignorerade det i brist på bevis. Jag märker att mannen stirrar på mig genom speglingen i rutan. Jag blir irriterad, laddar min mest giftiga blick och tittar mot honom. Han sitter och runkar. Hans lilla penis är helt röd och glänser.

Min reaktion är identiskt med min kompis: jag kastar mig överväldigad av äckel längre bak i bussen och försöker lugna pulsen. Resten av resan in till Lund är så absurd. Jag föreställer mig att han kommer följa efter mig hem. Att han kommer våldta mig. Samtidigt stiger ilskan i mig. När vi kommer fram går jag av, väntar in honom, fyrar av ett långfinger mot honom och springer hem.

I efterhand kändes min retaliation oändligt futtig. Varför ställde jag mig inte upp och skrek: "Men det här äcklet sitter och RUNKAR släng UT honom!!!". Vilket han säkert hade blivit. Så resultatet av hans handling blev att jag klandrade mig själv. Hade det haft nån effekt? Eller sitter han och runkar framför någon ny?

Jag och min kompis pratade om vad som är värst, att det finns vidriga äckel där ute som samlar glädje i att skrämma skiten ur tjejer genom att visa kuken eller andra sätt, människor som är helt väsenskilda en själv, ett helt annorlunda... folk? Eller att impulsen finns hos oss alla? att sidan att upphetsas av andras skräck finns någonstans i mig och henne också och att detta är ändå det värsta?

Jag tänker att det värsta är att det finns detta obegripliga hos andra. Men jag vet inte.

Nästa gång det händer ska jag ialla fall fanimej skrika, skratta vadsomhelst. Bara nånting.

1 kommentar:

Kristina sa...

Haha, helt värd kväll och bra samtal! Jag har nog, i alla fall helt tillfälligt, valt läger. Jag föredrar att väsensskilja mig från Den Andre. Mycket lättare naturligtvis. Jag föredrar att trösta och förenkla med att det finns Annat Folk och att jag själv är annat folk för annat folk. Vi har inte med varandra att göra och vi är _inte_ besläktade i det vämjeliga. Sen att konsekvensen av ett sånt resonemang blir ren kvällstidnings-karaktäristika är jag medveten om. Men det motsatta resonemanget, det om allas latenta vämjelighet, skulle göra minsta bussresa omöjlig.