Liberalismen

Jag är så sjukt trött på liberalismen och den liberalistiska ideologin (särskilt idag) som förpestar våra hjärnor och vår föreställningsvärld. Att liberalismen är särskilt stark nu, under krisen, känns väl igen från när kapitalismen tog över vår värld. Men att den fortfarande hänger kvar och lurar oss fortfarande, jag förstår det inte. En av de grundläggande utgångspunkterna i (ny-)liberalismens ideologi är att inte förstå att (kris-)fenomen har nån relation till (makt-) motsättningarna i samhället eller bristerna i det kapitalistiska systemet - utan att krisen beror på den politik som för fram en stark stat som "lägger sig i medborgarnas liv". Senast exempel på det är väl Maud Olofssons avsägande av politisk vilja att göra något åt snedfördelningen inom näringslivet genom att inte förespråka kvotering, eller ens önska en lika fördelning ("det där får styrelserna sköta själva") eller Hägglunds: "vi lyssnar på vanligt folks problem som de diskuterar kring köksbordet så som jobbet, fritiden, barnen, de äldre, maten" utan en tanke på att det är just hans förda politik som bestämmer hur dessa uppräknade saker ska te sig.

För att komma ut som gammelmarxist så tänker jag mig att man är jväligt duktig på att beskylla regeringars misslyckande med arbetslösheten, kriminaliteten, ungdomsproblemen, orättvisor osv osv istället för att angrpia marknadsekonomins inneboende kurs (i brist på bättre ord, ni fattar vad jag menar?) mot sådana fenomen.

Hur kan man se staten och politiken skild från den ekonomiska strukuren?