Universitetsbiblioteket, kl snart tre, tjyvbloggande på arbetstid ej utan skam. Cyklande i hällregn till nya rummet med matkassar, svärandes och nästan gråtandes kånka dem uppför trappen. Igår sprang jag i slottsskogen för jag hade ångest. Prettoångest, lämnadångest, tjockångest. Jag har aldrig känt mig så lite som mig själv som när jag skumpade min kropp längs med änderna och alla de feta maskarna som krälar upp ur gräsmattorna.
Läser Linda Skugge igen. Å vad jag tyckte om Linda Skugge! Kommer ni ihåg henne? Hennes beslut att inte längre kalla sig feminist och bli moderat var nästan som ett svek in på huden, så mycket kan en skribent inverka på ens liv.
Mina kissar, älskade fittfinor, jag saknar er. Det är bara med er jag kan prata om mig själv utan att känna att jag har emotionell inkontinens. Jag bara skvätter känslor på folk. Det får mig att känna mig nästan äcklig. Jag är så glad att jag har er i mitt liv.
à la prochaine
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar