Alltså, hörrni, finns det nåt som heter "dålig feminist"? Jag funderade på det efter jag läst Mi Sli:s vackra inlägg nedan. Jag har egentligen inte kommit fram till nåt, för ju mer jag tänker på det så kan jag lugnt säga: jo det finns visst dåliga feminister. Jag kan räkna upp en handfull (politiker) som kallar sig feminister men vilket inte verkar betyda att det händer så mycket med kvinnors villkor. Och å andra sidan kan jag tänka att: jo, men att det överhuvudtaget kallar sig feminister betyder att de har nån slags substans i huvudet som ibland kanske kan tänka.
Och sen, vi, och vi är ju "riktiga" feminister. Inga låtsas. Och vi kan ju vara riktigt "dåliga" feminister när vi håller på att raka benen/trycka ner oss själva/vara osysterskapiga/generaliserar/ni fattar- insert vanligt förekommande tanke om hur dålig feminist man är ibland/. Men är vi verkligen "dåliga"? Och vad sätts det dåliga mot - vad fan är en "bra" feminist? Vem har bestämt det? Varför?
Vad en "bra" feminist består av är nog personligt och olika beroende på bakgrund. Vi har våra särskilda demoner. Jag ser mig inte som en dålig feminist när jag rakar benen, men jag ser mig som en dålig feminist när jag inte reagerar/gör något/är produktiv (btw: imorse när jag gick till jobbet delade en man, med sina två barn, ut lappar med reklam från en porrklubb och jag...jag sa inget. Jag slet inte bort lapparna bakom vindrutorna. Jag gick bara till mitt jobb. Då tänkte jag att jag var en "dålig" feminist.). Jag är även en dålig feminist när jag inte påkallar feministisk korrekthet i vardagliga saker som människor säger. Och jag är en dålig feminist när jag inte orkar höra av mig till mina systrar. Och jag kan fortsätta med flera exempel på när jag är en "dålig" feminist. Men frågan är om jag, och fler med mig, håller på att utöva själslig och kroppslig (kvinnlig) späkning när man ens tänker i termer bra/dålig feminist. Någon annan får väl döma mig som den dåliga/bra feministen jag är - men jag ska fan inte ens fundera i dem banorna, jag har väl annat att tänka på? Lätt va?
/Kerstin
Ps: Mi Sli, jag är grymt avis på dig, du kommer att få det helt fantastiskt, lovar!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag vet hur fel det lät att kalla sig dålig feminist. Ändå valde jag att göra det, för i svarta stunder är det exakt så jag kan känna mig då mina handlingar så brutalt krockar med mina värderingar. jag menar inte att jag ser feminismen som en måttstock att mäta mina prestationer på, inte alls, men det förstår ni ju. För mig är feminismen ett verktyg för att leva ett rikare, sannare liv (å fy fan vad jag låter som en livsstilscoach ibland, jag ber om ursäkt). Utan den skulle det vara så mycket jag inte förstod, utan bara gick omkring med en magkänsla av hur något hela tiden var fel. Vi pratade igår om hur vår utbildning för några av oss ibland kändes som att man skulle bevisa sig som en tillräckligt bra feminist, och hur oakademiskt det var. Det sista jag vill se är att kvinnor använder feminismen mot varandra som ett slagträ för att bedöma varandra som bätte eller sämre. Systerskapet, existerar det? Nej, var tyvärr vår trista analys igår...
Men tack för ditt inlägg, Kerstin, det behövs!
Mi Sli, jag fattar precis vad du menar! Därav min ironiska fråga på slutet: "Lätt va?". För det är inte lätt. Och man känner sig allt som oftast som en "dålig" feminist. Trots den känslan är det just feminismen som fått en att öppna sina halvsovande ögon och botat den molande värken inom sig att "något" inte står rätt. Feminism is the cure! Systerskapet må inte existera i sin renaste, vackraste form men nog tusan finns det briljanta, viktiga och vackra stunder då en syster bekräftar en som den "dåliga" feminist man är, är beviset för iaf någonting. Kramar i massor, sister!
Skicka en kommentar